Författaren och kritikern Jack Hildén skriver i en essä i Dagens Nyheter om den ambivalens han kände när hans bok fick en kritik som ifrågasatte arbetet han lagt ned under flera år.
Författaren Jack Hildén har i en essä i Dagens Nyheter beskrivit hur det känns när år av eget arbete plötsligt prövas i en enda recension. Hans text tar sin utgångspunkt i den ånger han kände efter att ha läst en negativ kritik av sin egen bok.
Hildén, som är född 1989 och arbetar på Aftonbladet, skriver själv om litteratur och vet därför hur recensioner tillkommer och vad de bygger på. Han beskriver en ambivalens inför det offentliga omdömet: å ena sidan den professionella bedömning som recensenten gör, å andra sidan den känsla av att boken, och i förlängningen en själv, blivit underkänd. Det är en kombination som gör situationen svår att hantera, eftersom kunskapen om hur recensioner skrivs inte automatiskt skyddar mot att kritiken känns personlig.
Det är just detta dubbla perspektiv som gör essän intressant. Hildén står med ett ben i kritikerns värld och med ett ben i författarens, och han låter läsaren ta del av hur de två rollerna krockar när den egna boken granskas offentligt. Upplevelsen av att år av arbete kan sammanfattas i några stycken i en tidning är, enligt texten, både ett professionellt och ett känslomässigt problem.
Texten pekar på flera sätt att hantera situationen. Ett är att komma ihåg att kritik av ett konstverk är ett professionellt omdöme och inte en dom över upphovspersonen. Ett annat är att använda den kunskap man har om recensionens villkor för att läsa kritiken mer kritiskt, med vetskap om vad en recension kan och inte kan säga. Det handlar också om att hålla avstånd mellan recensentens åsikt och den egna uppfattningen om boken. Hildén framhåller därmed inte att kritiken ska ignoreras, utan att den bör vägas mot det egna sättet att se på verket.
Essän har en tydlig kronologi: först kommer förberedelserna och det långa arbetet med boken, därefter publiceringen och slutligen mötet med recensionen. Det är i det sista ledet som ångern uppstår, och det är där Hildén fokuserar sin reflektion. Genom att beskriva upplevelsen i ordning visar han hur den känslomässiga reaktionen växer fram ur en process som från början var professionell.
Det bör samtidigt noteras att underlaget är en enskild, personlig essä och inte en systematisk undersökning. Texten ger alltså ingen bredare bild av hur andra författare reagerar på negativa recensioner, och det går inte att utifrån den avgöra hur vanlig reaktionen är bland skribenter. Den beskriver en individuell erfarenhet, och det är inom den ramen den bör läsas.
10
